honnelly

Ledsen att jag inte skrivit på ett tag, har inte haft något att skriva om bara kände jag.

det finns en sak jag tänkt på, som gör mig less. Folk som pajar för andra. I min skola, Till exempel är det jättemånga som medvetet förstör lektionen för en hel klass genom att så och sparka så hårt dom kan på dörren. Skriker saker som "JÄVLA H*RUNGE, JONAS, KOM UT SÅ KAN VI SNACKA!", fast jag vet ju att dom "skojar" med Jonas. Det förstör, och man kan inte tänka alls. Jag försöker tänka på mina betyg, för jag har ett mål och vet exakt vad jag vill göra när jag blir vuxen och ska försörja mig.
En annan sak i skolan, alla som smutsar ner! Man kan inte sitta på golvet mot en vägg eller i trappan, knappt gå överallt. För att det är spott, läsk, godispapper, tuggummi etc. Det är inte fräscht! Skolan ska ha en ren miljö, man ska inte vara rädd för att trampa på fel ställe. Ändå vill jag inte säga åt mina kompisar när dom slänger nåt på golvet, man vill ju inte verka nördig?
Aja, vet inte vad ni tycker. Men ni kan ju iaf tänka lite på sånna som vill kunna ha det bra i skolan.

ser ni att håret är kortare? har klippt mig ;)

Jag har ett problem, som är hemskt. Det är så att jag tycker jag själv är tjock. "Jaha, det tycker väl alla?" tänker ni, Men jag är seriös. Ibland när jag äter får jag kickar, då jag äcklas av mig själv så otroligt mycket. Då bestämmer jag mig för att inte äta mer på nästan hela dagen. Det är verkligen så, jag mår så illa att golvet nästan gungar och jag skulle göra vad som helst för att få upp maten igen. Att kräkas är dock inte ett alternativ, jag vet inte hur man gör och mina föräldrar skulle upptäcka. Det har dom egentligen redan gjort, dom hotar med att gå till doktorn om jag inte äter ordentligt.
Nu är det ju fredag, och jag ville stanna hemma och chilla. Satte på en film och åt lite choklad och doppade chips i dipp. Jag känner mig som en stor fet ful äcklig tjej som bara kastar i sig mat. Vid dessa tillfällen blir jag väldigt deprimerad, och börjar tänka på andra saker. Exempel, jag har två kompisar som bor ganska många mil från min stad. Vi träffas inte så ofta, mest på lov och helger vi 3. Tillsammans har vi roligare än någonsin, och jag skulle kunna göra allt för dom. Problemet är att dom inte alls är lika engagerade i att träffa mig. När jag pratar med dom är dom inte alls lika glada som förut. Ni ska veta hur många gånger våra träffar ställts in nu, även om det alltid funnits en anledning. Jag har inte träffat dom på ett halvår ungefär.
Andra saker tänkter jag också på, mina föräldrar. Jag är livrädd att dom ska skiljas. Dom tjafsar ganska ofta, och är alltid sura och kalla mot varandra.
När jag säger till folk att jag mår dåligt säger dom bara "Finns här!", men när finns dom då? Om jag säger att jag tycker jag är tjock och snuskig tar dom mig inte seriöst. "Du väger 40 kilo!", men jag mår dåligt ändå?

Snälla, om ni känner igen er, skriv av er i en kommentar, skulle behöva se andras reaktioner.

vem finns när man är ensam?

fick denna fråga från en Maja.
Så här är det, jag är anonym, men det är bara för att jag ska kunna skriva om mina känslor. Om kärlek, kompisar som sviker. Jag har en ritkig blogg, men där vill jag ju liksom inte skriva ut sånt. Men jag ljuger inte, det får ni inte tro. Jag kanske bara inte skriver sanningen fullt ut, fattar ni?

Men hur tror ni jag ser ut då? Som på paint-bilderna? Är jag fjortis? Är jag kanske emo? Ett fult troll? Haha, ni får gissa på ni ;)




hmm

Jag börjar om med bloggandet och tar det från början igen.

Jag är en 14 årig tjej i en mellanstor stad i Sverige, och jag kallar mig själv Nelly. Mitt riktiga jag ger jag inte ut, inte heller bilder på mig själv. Däremot tänker jag rita mig själv i paint haha. Jag älskar att rita, och gör det till min pryl, okej? Nice