honnelly

Jag har ett problem, som är hemskt. Det är så att jag tycker jag själv är tjock. "Jaha, det tycker väl alla?" tänker ni, Men jag är seriös. Ibland när jag äter får jag kickar, då jag äcklas av mig själv så otroligt mycket. Då bestämmer jag mig för att inte äta mer på nästan hela dagen. Det är verkligen så, jag mår så illa att golvet nästan gungar och jag skulle göra vad som helst för att få upp maten igen. Att kräkas är dock inte ett alternativ, jag vet inte hur man gör och mina föräldrar skulle upptäcka. Det har dom egentligen redan gjort, dom hotar med att gå till doktorn om jag inte äter ordentligt.
Nu är det ju fredag, och jag ville stanna hemma och chilla. Satte på en film och åt lite choklad och doppade chips i dipp. Jag känner mig som en stor fet ful äcklig tjej som bara kastar i sig mat. Vid dessa tillfällen blir jag väldigt deprimerad, och börjar tänka på andra saker. Exempel, jag har två kompisar som bor ganska många mil från min stad. Vi träffas inte så ofta, mest på lov och helger vi 3. Tillsammans har vi roligare än någonsin, och jag skulle kunna göra allt för dom. Problemet är att dom inte alls är lika engagerade i att träffa mig. När jag pratar med dom är dom inte alls lika glada som förut. Ni ska veta hur många gånger våra träffar ställts in nu, även om det alltid funnits en anledning. Jag har inte träffat dom på ett halvår ungefär.
Andra saker tänkter jag också på, mina föräldrar. Jag är livrädd att dom ska skiljas. Dom tjafsar ganska ofta, och är alltid sura och kalla mot varandra.
När jag säger till folk att jag mår dåligt säger dom bara "Finns här!", men när finns dom då? Om jag säger att jag tycker jag är tjock och snuskig tar dom mig inte seriöst. "Du väger 40 kilo!", men jag mår dåligt ändå?

Snälla, om ni känner igen er, skriv av er i en kommentar, skulle behöva se andras reaktioner.

vem finns när man är ensam?